ellendahl

Min tid som anorektiker

 Jag blev vit i ansiktet, tom i blicken, tappade hår, ögonfransar, benknotor stack ut överallt på mig och jag såg ut som ett spöke. Jag var 15 år, 170 cm lång och vägde 44 kg.

Idag är jag så otroligt tacksam hur långt jag kommit från denna sjukdommen. Ännu idag sitter dock ganska mycket tankar kvar kring mat. Jag mår oftast dåligt efter jag äter något onyttigt och jag kan även få ångerst av vanlig mat om det blir lite för mycket. Dock slutar jag inte äta för detta. Jag låter ångersten få gå igenom mig då istället för att äta mindre. Så här var det dock inte för 5 år sedan då jag blev sjuk i anoroxia. Jag kommer i detta inlägget dela med mig av min historia och hur saker och ting lätt kan gå överstyr med bara små enstaka komentarer...

När allt satte igång var jag 13 år och hade preicis börjat 7an. Alla tjejer i min klass började prata i omklädningsrummet om deras vikt och kropp och de sa att de vägde för mycket. Jag själv var inte en av de smalaste utan var något mulligare. När de jag hörde deras siffra på hur mycket de vägde började jag tänka på vad jag vägde. Jag vägde mer än dem och de sa att dom var tjocka. Men herregud hur tjock är inte jag egentligen då, tänkte jag. Jag blev osäker och till slut på vårterminen i 7an bestämde mig för att "nej, jag ska börja äta mindre och träna minst 2 timmar per dag så kommer jag snabbt gå ner i vikt". På ca. 1 och en halv månad hade jag gått ner 7 kg. Det var egentligen inget farligt, för jag gick ner till en hälsosam vikt och folk såg det och gav mig snälla kommentarer. Men jag var blev ändå inte nöjd. Folk sa inte att jag var "smal" utan bara "normal". Det räckte inte. Jag ville att folk skulle kalla mig "smal".

De blev snart värre då jag satte igång rejält under 8an. Jag rasade i vikt då jag åt ca. en halv macka om dagen och drack ingenting för jag trodde även vatten gjorde mig tjock. Jag gick flera km per dag och tränade minst 4 timmar om dagen när ingen såg. Jag ljög för mina föräldrar att jag ätit hos kompisar och hoppade över maten hemma. Jag vägde mig dag för dag och såg att vikten gick ner men jag blev aldrig nöjd. Bilden nedan beskriver hur jag såg på min kropp. Jag kände mig tio gånger större än jag var och jag grät så fort jag bara kollade min kropp i spegeln. Det fanns alltid något fel, hur mycket jag än gick ner i vikt fanns, för min del, alltid min mage ivägen. Jag tänkte att det bara var att fortsätta neråt, för jag SKULLE bli smal, fanns inget annat på kartan.

Februari 2011 då jag gick vår terminen i 8an hade jag totalt gått ner sedan jag satte igång, 17 kg. Mina föräldrar hade börjat se att jag inte såg frisk ut och ville föra in mat tider då jag skulle äta hemma. Men jag vägrade. Tillslut tog mamma in mig på sjukhuset för att de skulle göra undersökningar på mig. Det var då jag fick beskedet om att jag hade anorexia. Skämtar de med mig eller? Tro inte ni ska lura mig, tänkte jag. Jag kände själv på mig att jag inte var sjuk och jag var verkligen inte smal! Hur kunde de ens ställa den diagnosen på mig?

Jag blev tvungen att gå på mat stöd flera dagar i veckan för att lära mig att äta en normal portion. Jag fick dock inte i mig särskillt mycket. Jag satt och grät framför tallriken. Samtidigt fick jag gå och prata med psykologer på BUP som skulle hjälpa mig ur mina tankar. De var bra att prata med dem då de kände till sjukdommen och visste hur man skulle behandla den. Men just då tog verkligen inte till mig råden som de sa att jag skulle göra.

Jag blev helt tom i huvudet och kunde inte koncentrera mig på skolan. Jag såg konstiga mönster framför mig som jag var tvungen och följa och som jag inte fick bryta. Bröt jag möntret skulle allt gå ut för och jag skulle flyga upp i vikt. Jag fick för mig att om jag inte gick på ett visst sätt eller i en viss ordning, blev jag tjock. Ni vet sådant man brukar få för sig ibland att man inte "får gå på kanterna på plattor på en gata".. sådana tankar var det fast mycket, mycket värre. Jag hade ett helt mönster jag skulle gå i hemma i mitt hus. Det tog  upp till 40 minuter för mig att bara borsta tänderna, tvätta av smink, ta på mig mitt nattlinne och lägga mig i sängen pga att jag skulle följa mönstret och tänka på vissa bilder, annars blev jag tjock.  Jag grät så ofta när jag gjorde detta men kunde inte stoppa det. Jag var i en bubbla fylld av ångerst.

Själva vändningen denna sjukdom blev under sommaren 2011 då jag precis slutat 8an. Jag vägde under 44 kg och var 170 cm lång. Jag blev intagen till sjukhuset igen för ännu en kontroll undersökning på min kropp. Det var då min hjärt vilopuls låg på 42! Hade man under 45 blev man inlagd och tvångsmatad på sjukhuset! Jag fick panik för det var verkligen det sista jag ville! Jag som skulle åka till Öland med min bästa kompis och hade planerat en massa att göra den sommaren. Jag fick en chans på mig till morgon dagen.. var pulsen då fortfarande under blev jag direkt inlagd, annars behövde jag inte det. Efter det sjukhus besöken kom jag ihåg att jag satt i bilen hem och började storlipa. Jag var så himla rädd. Det var även då jag vaknade till. Jag tänkte "vad fan håller jag på med, jag håller ju på att ta livet av mig och förstöra mig själv". Jag vill inte spendera hela min sommar på ett jävla sjukhus, jag ska fasiken bli frisk själv".

Direkt när jag kom hem drack jag en av mina näringsdrycker som jag för första gången fick i mig en hel utan att bara gråta och få en stor ångerst över. Imån skulle inte pulsen visa 42 utan över 45... Nästa dag, så visade den över 45. Jag fattade det inte. Det blev först en riktigt stor lättnad, men sedan tänkte jag, "jag kan äta lite, men fortfarande gå ner lite mer i vikt ändå". Men så sa min läkare till mig "Ett enda gram ner till nu och du blir inlagd! Du ska klara själv att gå upp i vikt nu. Du måste äta alla dina mål (6 gånger om dagen) + ta näringsdrycker två gånger om dagen, du kommer vägas in varje vecka från och med nu".

Där efter började jag äta. Det var otroligt svårt för man blev så mätt efter bara en fjärde dels portion. Men jag kämpade. Vågen gick upp mellan 0,5 - 1 kg för varje vecka och det var otroligt jobbigt att se i början. Men jag gav mig på att jag skulle klara allt på egen hand och jag visste ju att jag var tvungen att gå upp i vikt. Så jag bestämde även tillsammans med BUP om en "slut vikt" som jag ville va på. 10 kg gick jag upp och i november 2011 var jag på en rimlig vikt och kunde äta normalt.


Idag väger jag 20 kg mer än jag gjorde då. Jag är fortfarande inte helt nöjd med min kropp men jag accepterar den och har hittat min motivation för träning istället. Jag äter normalt, unnar mig, festar med mina kompisar och ja, mår bara bra helt enkelt.

Vad jag vill komma fram till är att tänk på vad ni säger till andra människor. Det kan påverka mer än vad ni tro, genom att bara slänga ur sig en komenar som "du hade varit snyggare om du hade en thigtare kropp" .. kan få personen att trigga igång sådana här tankar. Ge fina komplimanger istället och tryck inte ner folk för ni själva ska må bättre. För då kan det sluta såhär. Jag är så otroligt tacksam och glad att jag tog mig igenom detta och att jag fick den hjälpen jag behövde i tid.

 

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas